K…NSF…RR€DARE

Könsförrädare

Könsförrädare är rättmätigt förbannade på en värld som aldrig verkar bli rättvis, och kanaliserar sin ilska i skramlig rock som jämförts med insomnade giganter som Sleater-Kinney och Sonic Youth. Det är tredje året i rad Könsförrädare hänger med oss på Gültzauudden, men mycket har hänt sedan sist – för det första har de fyra forna Luleåkidsen ett snudd på osannolikt bra debutalbum i bakfickan (litar du inte på vår utsago så litar du kanske på den så gott som enade hyllningskör av svenska musiktyckare som Curse all law skrapade ihop). Sen albumsläppet har de, förutom att könsförråda på scen efter scen runtom i Norden (Roskilde, by:larm och Way out west, för att nämna några), agerat förband åt Glasvegas och fått en svensk nominering till prestigefyllda Nordic Music Prize. I vår har skivan släppts i en rad europeiska länder, men mitt i att de tar Europa med storm tänker Könsförrädare alltså stanna till i sina gamla hemtrakter. Vi älskar Könsförrädare för att 1) bandet har rötter i samma norrbottniska musiklandskap som Makten, 2) vi inte har slutat nynna på Raging river sen förra sommaren och 3) de använder den plattform de byggt åt sig själva vid sidan om musiken till att säga sjukt smarta saker. Och – törs vi säga det? Jo, det törs vi: Könsförrädares Maktenspelning på Potatiskällaren var ett av förra sommarens finaste musikögonblick.

Läs mer om Könsförrädare
akvonmalmborg

AK von Malmborg

Att Hens majestät AK von Malmborg – det andra albumet av skivans namne – inleds med ett lustmord på Cornelis Vreeswijks Inatt jag drömde, det är ganska talande för hennes artistskap som helhet. Några kommer att bli glada och andra förbannade; det är okonventionellt, vackert och naket. AK von Malmborg är en minst sagt mångfacetterad skapare, som lekande lätt växlar mellan teckning, musik och performancekonst. När hon albumdebuterade med Vår tids rädsla för AK von Malmborg för fem år sen – och senare följde upp skivan med en enkvinnsshow med samma namn – hyllades hon som Sveriges mest självutlämnande artist. På sprillans nya Hens majestät… fortsätter hon på samma förkrossande uppriktiga spår, vilket bland annat fått Rättviseförmedlingsgrundaren Lina Thomsgård att döpa henne till geni. Annars då? AK von Malmborg har utbildat sig i London och USA, ordnat flashmobs i New York, turnerat Europa runt med electronicaopera och ställt ut konst i Buenos Aires. Senaste plattan finansieras dessutom delvis av performanceteckningar; det verkar inte finnas någon kreativitetsbroms i AK von Malmborg, och det tackar vi för. Vi vet inte exakt vad som väntar oss i augusti, men vi vet att vi kommer att älska det.

Läs mer om AK von Malmborg
JW_demand3

Jenny Wilson

Cool, politisk och egensinnig. Jenny Wilsons musik är såväl brinnande revolution som bultande kamp för överlevnad. På Grammisgalan tidigare i år kammade hon hem hela tre grammisar (och var nominerad till sju). Bland annat slog senaste plattan Demand the impossible! ut giganter som Håkan Hellström och Veronica Maggio i kampen om titeln som årets album. Det är inte svårt att förstå varför: på Demand the impossible! bygger hon vad hon själv kallar en ”rasande ångvält” av modern, egensinnig soul – en platta som är kompromisslöst politisk samtidigt som rytmen griper tag i kroppen och vägrar släppa förrän skivan är slut. Hon tillhör dessutom den sällsamma skara artister som aldrig står och stampar i samma spår, utan hela tiden ångvältar vidare till nya musikaliska jaktmarker – ständigt med en samlad kritikerkårs rosor i ryggen. Från poppiga debuten Love & youth för snart tio år sedan sedan, via de souliga arbetssångerna om moderskap på Hardships!, landade hon alltså till slut i höstens platta, som behandlar såväl en stundande fantiserad revolution som hennes egen kamp mot bröstcancer. I sommar förärar Jenny Wilson några av Nordens bästa festivalscener med ett besök: Roskilde, Way Out West – och, såklart, Musikens Makt.

Läs mer om Jenny Wilson
IMG_3952_Foto_Julia_Hetta

Anna Ternheim

Gissningsvis – förhoppningsvis – har du redan haft äran att bekanta dig med Anna Ternheim. Du minns kanske hennes succécover av Broder Daniels Shoreline (också känd som, typ, svensk indies nationalsång)? Debutplattan med små melankoliska guldklimpar som To be gone och I’ll follow you tonight, eller de tre kritikerrosade album som följt? Eller kanske har du snubblat över hennes samarbeten med Weeping Willows – nu senast i hjärtekrossande Lovers never say goodbye från bandets sprillans nya platta? Kanske minns du 2011-albumet The Night Visitor – resultatet av en Anna som flyttat till New York och börjat spela musik med amerikanska legender i countrymeckat Nashville? Musiken doftar omisskännligt av amerikanska Södern, samtidigt som Anna Ternheim behåller det finstämda svårmod som vi vid det här laget lärt oss att förknippa med henne. Det känns på samma gång som att Anna sjunger i vårt vardagsrum och på någon nashvillsk bakgård långt, långt från Sverige. Och just ja – plattan fick så gott som uteslutande grymma recensioner. Såklart. Idag bor Anna i New York, turnerar över hela världen men spelar sällan i Sverige. Hon arbetar med sitt kommande album och kanske bjuder hon oss på ett smakprov från sitt nya material när hon i augusti gör en exklusiv och efterlängtad spelning på en Gültzauudde nära dig. Strandscenen just efter solnedgången med Anna Ternheims röst i det begynnande höstmörkret. Vi kan inte tänka oss ett bättre avslut på sommaren.

Läs mer om Anna Ternheim
K…NSF…RR€DARE

Könsförrädare

Könsförrädare är rättmätigt förbannade på en värld som aldrig verkar bli rättvis, och kanaliserar sin ilska i skramlig rock som jämförts med insomnade giganter som Sleater-Kinney och Sonic Youth. Det är tredje året i rad Könsförrädare hänger med oss på Gültzauudden, men mycket har hänt sedan sist – för det första har de fyra forna Luleåkidsen ett snudd på osannolikt bra debutalbum i bakfickan (litar du inte på vår utsago så litar du kanske på den så gott som enade hyllningskör av svenska musiktyckare som Curse all law skrapade ihop). Sen albumsläppet har de, förutom att könsförråda på scen efter scen runtom i Norden (Roskilde, by:larm och Way out west, för att nämna några), agerat förband åt Glasvegas och fått en svensk nominering till prestigefyllda Nordic Music Prize. I vår har skivan släppts i en rad europeiska länder, men mitt i att de tar Europa med storm tänker Könsförrädare alltså stanna till i sina gamla hemtrakter. Vi älskar Könsförrädare för att 1) bandet har rötter i samma norrbottniska musiklandskap som Makten, 2) vi inte har slutat nynna på Raging river sen förra sommaren och 3) de använder den plattform de byggt åt sig själva vid sidan om musiken till att säga sjukt smarta saker. Och – törs vi säga det? Jo, det törs vi: Könsförrädares Maktenspelning på Potatiskällaren var ett av förra sommarens finaste musikögonblick.

Läs mer om Könsförrädare
Tiger_Bell_36

Tiger Bell

En liten utmaning: slå igång Tiger Bells första fullängdare Don’t wanna hear about your band, och försök att stå oberörd när kvartetten river av tolv punktornados i rasande fart, där allvrålsvänliga refränger staplas på hög. Att höra Stockholmsbaserade (men huvudsakligen Luleåbördiga) Tiger Bell på skiva är dessutom ingenting mot att uppleva dem live, på så nära håll att trummorna får tänderna att skallra, den punkiga frenesin sätter sig i märgen och de catchy refrängerna träffar tjoff! i solarplexus. Står på scen är nämligen vad Tiger Bell gör bäst, och mest; innan de gästar Makten drar de ut på sin tredje Europaturné på drygt ett år. På mindre än en halvtimme är det explosiva debutalbumet över, men som tur är lämpar det sig utmärkt för att spelas på repeat; vi sjunger (skriker) med i Tiger Bells oemotståndliga cheerleaderpunk och längtar till sommaren.

Läs mer om Tiger Bell
akvonmalmborg

AK von Malmborg

Att Hens majestät AK von Malmborg – det andra albumet av skivans namne – inleds med ett lustmord på Cornelis Vreeswijks Inatt jag drömde, det är ganska talande för hennes artistskap som helhet. Några kommer att bli glada och andra förbannade; det är okonventionellt, vackert och naket. AK von Malmborg är en minst sagt mångfacetterad skapare, som lekande lätt växlar mellan teckning, musik och performancekonst. När hon albumdebuterade med Vår tids rädsla för AK von Malmborg för fem år sen – och senare följde upp skivan med en enkvinnsshow med samma namn – hyllades hon som Sveriges mest självutlämnande artist. På sprillans nya Hens majestät… fortsätter hon på samma förkrossande uppriktiga spår, vilket bland annat fått Rättviseförmedlingsgrundaren Lina Thomsgård att döpa henne till geni. Annars då? AK von Malmborg har utbildat sig i London och USA, ordnat flashmobs i New York, turnerat Europa runt med electronicaopera och ställt ut konst i Buenos Aires. Senaste plattan finansieras dessutom delvis av performanceteckningar; det verkar inte finnas någon kreativitetsbroms i AK von Malmborg, och det tackar vi för. Vi vet inte exakt vad som väntar oss i augusti, men vi vet att vi kommer att älska det.

Läs mer om AK von Malmborg
JW_demand3

Jenny Wilson

Cool, politisk och egensinnig. Jenny Wilsons musik är såväl brinnande revolution som bultande kamp för överlevnad. På Grammisgalan tidigare i år kammade hon hem hela tre grammisar (och var nominerad till sju). Bland annat slog senaste plattan Demand the impossible! ut giganter som Håkan Hellström och Veronica Maggio i kampen om titeln som årets album. Det är inte svårt att förstå varför: på Demand the impossible! bygger hon vad hon själv kallar en ”rasande ångvält” av modern, egensinnig soul – en platta som är kompromisslöst politisk samtidigt som rytmen griper tag i kroppen och vägrar släppa förrän skivan är slut. Hon tillhör dessutom den sällsamma skara artister som aldrig står och stampar i samma spår, utan hela tiden ångvältar vidare till nya musikaliska jaktmarker – ständigt med en samlad kritikerkårs rosor i ryggen. Från poppiga debuten Love & youth för snart tio år sedan sedan, via de souliga arbetssångerna om moderskap på Hardships!, landade hon alltså till slut i höstens platta, som behandlar såväl en stundande fantiserad revolution som hennes egen kamp mot bröstcancer. I sommar förärar Jenny Wilson några av Nordens bästa festivalscener med ett besök: Roskilde, Way Out West – och, såklart, Musikens Makt.

Läs mer om Jenny Wilson
IMG_3952_Foto_Julia_Hetta

Anna Ternheim

Gissningsvis – förhoppningsvis – har du redan haft äran att bekanta dig med Anna Ternheim. Du minns kanske hennes succécover av Broder Daniels Shoreline (också känd som, typ, svensk indies nationalsång)? Debutplattan med små melankoliska guldklimpar som To be gone och I’ll follow you tonight, eller de tre kritikerrosade album som följt? Eller kanske har du snubblat över hennes samarbeten med Weeping Willows – nu senast i hjärtekrossande Lovers never say goodbye från bandets sprillans nya platta? Kanske minns du 2011-albumet The Night Visitor – resultatet av en Anna som flyttat till New York och börjat spela musik med amerikanska legender i countrymeckat Nashville? Musiken doftar omisskännligt av amerikanska Södern, samtidigt som Anna Ternheim behåller det finstämda svårmod som vi vid det här laget lärt oss att förknippa med henne. Det känns på samma gång som att Anna sjunger i vårt vardagsrum och på någon nashvillsk bakgård långt, långt från Sverige. Och just ja – plattan fick så gott som uteslutande grymma recensioner. Såklart. Idag bor Anna i New York, turnerar över hela världen men spelar sällan i Sverige. Hon arbetar med sitt kommande album och kanske bjuder hon oss på ett smakprov från sitt nya material när hon i augusti gör en exklusiv och efterlängtad spelning på en Gültzauudde nära dig. Strandscenen just efter solnedgången med Anna Ternheims röst i det begynnande höstmörkret. Vi kan inte tänka oss ett bättre avslut på sommaren.

Läs mer om Anna Ternheim