_MG_0586

Little Jinder

Vi har svårt att veta var vi ska börja med Little Jinder. Å ena sidan vill vi såklart ta upp P3 Guld-nominerade plattan Break up från förra året, vars skilsmässopop beskrivits som ”om Kate Bush klivit in på en efterfestklubb 2013 för att dränka ett brustet hjärta med energidryck och smuggelvodka.” Å andra sidan vill vi tipsa om grymma electronicadängan Youth blood från 2009, som fångade DJs världen över och skickade dåvarande 20-åringen Josefine Jinder över Atlanten till monsterfestivaler som Ultra Music Festival och Coachella. Å tredje sidan är vi alldeles för pepp på Lilla Jinders nya låtsnickeri på svenska, där ett svalt, sockrigt sound kontrasteras med igenkännbara och ofta plågsamma texter. Ful och tråkig tjej, ett svartsjukedrama med en oemotståndlig video dränkt i pasteller, har gått varm i våra spotifylistor hela våren. Klart står i alla fall att Little Jinder inte har några problem att ständigt hitta nya fantastiska vägar fram i sitt elektroniska sound, och vi är cirka såhär peppade på att välkomna henne till Gültzau i augusti: superduperpeppade.

Läs mer om Little Jinder
_MG_9638_15

Ida Redig

Hon slog igenom 2010 med finstämd sång till spröda gitarrplink. Men när Ida Redigs pinfärska andra fullängdare når våra öron är det med synthar, Lykke Li-iga refränger och en fuck you-titel som fångar oss direkt: Thou shall not be a pussy. Intet ont om spröda gitarrplink, såklart – vi tycker om debuten Standing here, som hon skrev och producerade själv, delvis i en privat studio i hemstaden Göteborg. Men vi gillar den nya Ida Redig. Skarpt. Det dundrar och smäller om henne på ett sätt som är svårt att slå ifrån sig. Den nya Ida Redig gör hittig, hård och fotstampig popmusik med en elektronisk grund, där bland andra Melody Clubs frontfigur Kristofer Östergren varit med på ett hörn. Vi lyssnar och känner eltrummorna dunka i bröstkorgen, ser stroboskop och svettiga kroppar framför oss, och det känns så jäkla självklart.

Läs mer om Ida Redig
K…NSF…RR€DARE

Könsförrädare

Könsförrädare är rättmätigt förbannade på en värld som aldrig verkar bli rättvis, och kanaliserar sin ilska i skramlig rock som jämförts med insomnade giganter som Sleater-Kinney och Sonic Youth. Det är tredje året i rad Könsförrädare hänger med oss på Gültzauudden, men mycket har hänt sedan sist – för det första har de fyra forna Luleåkidsen ett snudd på osannolikt bra debutalbum i bakfickan (litar du inte på vår utsago så litar du kanske på den så gott som enade hyllningskör av svenska musiktyckare som Curse all law skrapade ihop). Sen albumsläppet har de, förutom att könsförråda på scen efter scen runtom i Norden (Roskilde, by:larm och Way out west, för att nämna några), agerat förband åt Glasvegas och fått en svensk nominering till prestigefyllda Nordic Music Prize. I vår har skivan släppts i en rad europeiska länder, men mitt i att de tar Europa med storm tänker Könsförrädare alltså stanna till i sina gamla hemtrakter. Vi älskar Könsförrädare för att 1) bandet har rötter i samma norrbottniska musiklandskap som Makten, 2) vi inte har slutat nynna på Raging river sen förra sommaren och 3) de använder den plattform de byggt åt sig själva vid sidan om musiken till att säga sjukt smarta saker. Och – törs vi säga det? Jo, det törs vi: Könsförrädares Maktenspelning på Potatiskällaren var ett av förra sommarens finaste musikögonblick.

Läs mer om Könsförrädare
Tiger_Bell_36

Tiger Bell

En liten utmaning: slå igång Tiger Bells första fullängdare Don’t wanna hear about your band, och försök att stå oberörd när kvartetten river av tolv punktornados i rasande fart, där allvrålsvänliga refränger staplas på hög. Att höra Stockholmsbaserade (men huvudsakligen Luleåbördiga) Tiger Bell på skiva är dessutom ingenting mot att uppleva dem live, på så nära håll att trummorna får tänderna att skallra, den punkiga frenesin sätter sig i märgen och de catchy refrängerna träffar tjoff! i solarplexus. Står på scen är nämligen vad Tiger Bell gör bäst, och mest; innan de gästar Makten drar de ut på sin tredje Europaturné på drygt ett år. På mindre än en halvtimme är det explosiva debutalbumet över, men som tur är lämpar det sig utmärkt för att spelas på repeat; vi sjunger (skriker) med i Tiger Bells oemotståndliga cheerleaderpunk och längtar till sommaren.

Läs mer om Tiger Bell
akvonmalmborg

AK von Malmborg

Att Hens majestät AK von Malmborg – det andra albumet av skivans namne – inleds med ett lustmord på Cornelis Vreeswijks Inatt jag drömde, det är ganska talande för hennes artistskap som helhet. Några kommer att bli glada och andra förbannade; det är okonventionellt, vackert och naket. AK von Malmborg är en minst sagt mångfacetterad skapare, som lekande lätt växlar mellan teckning, musik och performancekonst. När hon albumdebuterade med Vår tids rädsla för AK von Malmborg för fem år sen – och senare följde upp skivan med en enkvinnsshow med samma namn – hyllades hon som Sveriges mest självutlämnande artist. På sprillans nya Hens majestät… fortsätter hon på samma förkrossande uppriktiga spår, vilket bland annat fått Rättviseförmedlingsgrundaren Lina Thomsgård att döpa henne till geni. Annars då? AK von Malmborg har utbildat sig i London och USA, ordnat flashmobs i New York, turnerat Europa runt med electronicaopera och ställt ut konst i Buenos Aires. Senaste plattan finansieras dessutom delvis av performanceteckningar; det verkar inte finnas någon kreativitetsbroms i AK von Malmborg, och det tackar vi för. Vi vet inte exakt vad som väntar oss i augusti, men vi vet att vi kommer att älska det.

Läs mer om AK von Malmborg
JW_demand3

Jenny Wilson

Cool, politisk och egensinnig. Jenny Wilsons musik är såväl brinnande revolution som bultande kamp för överlevnad. På Grammisgalan tidigare i år kammade hon hem hela tre grammisar (och var nominerad till sju). Bland annat slog senaste plattan Demand the impossible! ut giganter som Håkan Hellström och Veronica Maggio i kampen om titeln som årets album. Det är inte svårt att förstå varför: på Demand the impossible! bygger hon vad hon själv kallar en ”rasande ångvält” av modern, egensinnig soul – en platta som är kompromisslöst politisk samtidigt som rytmen griper tag i kroppen och vägrar släppa förrän skivan är slut. Hon tillhör dessutom den sällsamma skara artister som aldrig står och stampar i samma spår, utan hela tiden ångvältar vidare till nya musikaliska jaktmarker – ständigt med en samlad kritikerkårs rosor i ryggen. Från poppiga debuten Love & youth för snart tio år sedan sedan, via de souliga arbetssångerna om moderskap på Hardships!, landade hon alltså till slut i höstens platta, som behandlar såväl en stundande fantiserad revolution som hennes egen kamp mot bröstcancer. I sommar förärar Jenny Wilson några av Nordens bästa festivalscener med ett besök: Roskilde, Way Out West – och, såklart, Musikens Makt.

Läs mer om Jenny Wilson
_MG_0586

Little Jinder

Vi har svårt att veta var vi ska börja med Little Jinder. Å ena sidan vill vi såklart ta upp P3 Guld-nominerade plattan Break up från förra året, vars skilsmässopop beskrivits som ”om Kate Bush klivit in på en efterfestklubb 2013 för att dränka ett brustet hjärta med energidryck och smuggelvodka.” Å andra sidan vill vi tipsa om grymma electronicadängan Youth blood från 2009, som fångade DJs världen över och skickade dåvarande 20-åringen Josefine Jinder över Atlanten till monsterfestivaler som Ultra Music Festival och Coachella. Å tredje sidan är vi alldeles för pepp på Lilla Jinders nya låtsnickeri på svenska, där ett svalt, sockrigt sound kontrasteras med igenkännbara och ofta plågsamma texter. Ful och tråkig tjej, ett svartsjukedrama med en oemotståndlig video dränkt i pasteller, har gått varm i våra spotifylistor hela våren. Klart står i alla fall att Little Jinder inte har några problem att ständigt hitta nya fantastiska vägar fram i sitt elektroniska sound, och vi är cirka såhär peppade på att välkomna henne till Gültzau i augusti: superduperpeppade.

Läs mer om Little Jinder
sayloulou

Say Lou Lou

Minns ni Makten 2011, när de då snudd på helt okända Icona Pop gästade Strandscenen? Har ni inte bott i en grotta de senaste åren vet ni hur det gått för dem sen dess, och vi får lite samma känsla här: Say Lou Lou har alla ingredienser för att bli precis hur stora som helst. Svensk-australiska tvillingarna Elektra och Miranda Kilbey charmade i stort sett hela internet med sin Soundclouduppladdade debutsingel Maybe you för snart två år sen. Den melankoliska popdrömmen försåg dem med skivbolag på nolltid, och sedan dess har en strid ström av fulländade singlar kommit från duon: Better in the dark och Julian, bland annat. Musiken – snyggt producerad drömpop som skimrar och sprakar och är djupt beroendeframkallande – fick BBC att utnämna Say Lou Lou till ett av 2014 års stora musikhopp som enda svenska akt på listan Sound of 2014. Dessutom har de hunnit samarbeta med så vitt skilda herrar som Lorentz (från Lorentz & Sakarias), electronica-australiern Chet Faker och Kents Jocke Berg. I juni släpps två nya låtar, i september kommer (äntligen!) debutplattan, och i augusti besöker de alltså oss i Luleå för första gången. Det är antagligen – säkerligen – något ni inte borde missa.

Läs mer om Say Lou Lou
_MG_9638_15

Ida Redig

Hon slog igenom 2010 med finstämd sång till spröda gitarrplink. Men när Ida Redigs pinfärska andra fullängdare når våra öron är det med synthar, Lykke Li-iga refränger och en fuck you-titel som fångar oss direkt: Thou shall not be a pussy. Intet ont om spröda gitarrplink, såklart – vi tycker om debuten Standing here, som hon skrev och producerade själv, delvis i en privat studio i hemstaden Göteborg. Men vi gillar den nya Ida Redig. Skarpt. Det dundrar och smäller om henne på ett sätt som är svårt att slå ifrån sig. Den nya Ida Redig gör hittig, hård och fotstampig popmusik med en elektronisk grund, där bland andra Melody Clubs frontfigur Kristofer Östergren varit med på ett hörn. Vi lyssnar och känner eltrummorna dunka i bröstkorgen, ser stroboskop och svettiga kroppar framför oss, och det känns så jäkla självklart.

Läs mer om Ida Redig
K…NSF…RR€DARE

Könsförrädare

Könsförrädare är rättmätigt förbannade på en värld som aldrig verkar bli rättvis, och kanaliserar sin ilska i skramlig rock som jämförts med insomnade giganter som Sleater-Kinney och Sonic Youth. Det är tredje året i rad Könsförrädare hänger med oss på Gültzauudden, men mycket har hänt sedan sist – för det första har de fyra forna Luleåkidsen ett snudd på osannolikt bra debutalbum i bakfickan (litar du inte på vår utsago så litar du kanske på den så gott som enade hyllningskör av svenska musiktyckare som Curse all law skrapade ihop). Sen albumsläppet har de, förutom att könsförråda på scen efter scen runtom i Norden (Roskilde, by:larm och Way out west, för att nämna några), agerat förband åt Glasvegas och fått en svensk nominering till prestigefyllda Nordic Music Prize. I vår har skivan släppts i en rad europeiska länder, men mitt i att de tar Europa med storm tänker Könsförrädare alltså stanna till i sina gamla hemtrakter. Vi älskar Könsförrädare för att 1) bandet har rötter i samma norrbottniska musiklandskap som Makten, 2) vi inte har slutat nynna på Raging river sen förra sommaren och 3) de använder den plattform de byggt åt sig själva vid sidan om musiken till att säga sjukt smarta saker. Och – törs vi säga det? Jo, det törs vi: Könsförrädares Maktenspelning på Potatiskällaren var ett av förra sommarens finaste musikögonblick.

Läs mer om Könsförrädare
Tiger_Bell_36

Tiger Bell

En liten utmaning: slå igång Tiger Bells första fullängdare Don’t wanna hear about your band, och försök att stå oberörd när kvartetten river av tolv punktornados i rasande fart, där allvrålsvänliga refränger staplas på hög. Att höra Stockholmsbaserade (men huvudsakligen Luleåbördiga) Tiger Bell på skiva är dessutom ingenting mot att uppleva dem live, på så nära håll att trummorna får tänderna att skallra, den punkiga frenesin sätter sig i märgen och de catchy refrängerna träffar tjoff! i solarplexus. Står på scen är nämligen vad Tiger Bell gör bäst, och mest; innan de gästar Makten drar de ut på sin tredje Europaturné på drygt ett år. På mindre än en halvtimme är det explosiva debutalbumet över, men som tur är lämpar det sig utmärkt för att spelas på repeat; vi sjunger (skriker) med i Tiger Bells oemotståndliga cheerleaderpunk och längtar till sommaren.

Läs mer om Tiger Bell
akvonmalmborg

AK von Malmborg

Att Hens majestät AK von Malmborg – det andra albumet av skivans namne – inleds med ett lustmord på Cornelis Vreeswijks Inatt jag drömde, det är ganska talande för hennes artistskap som helhet. Några kommer att bli glada och andra förbannade; det är okonventionellt, vackert och naket. AK von Malmborg är en minst sagt mångfacetterad skapare, som lekande lätt växlar mellan teckning, musik och performancekonst. När hon albumdebuterade med Vår tids rädsla för AK von Malmborg för fem år sen – och senare följde upp skivan med en enkvinnsshow med samma namn – hyllades hon som Sveriges mest självutlämnande artist. På sprillans nya Hens majestät… fortsätter hon på samma förkrossande uppriktiga spår, vilket bland annat fått Rättviseförmedlingsgrundaren Lina Thomsgård att döpa henne till geni. Annars då? AK von Malmborg har utbildat sig i London och USA, ordnat flashmobs i New York, turnerat Europa runt med electronicaopera och ställt ut konst i Buenos Aires. Senaste plattan finansieras dessutom delvis av performanceteckningar; det verkar inte finnas någon kreativitetsbroms i AK von Malmborg, och det tackar vi för. Vi vet inte exakt vad som väntar oss i augusti, men vi vet att vi kommer att älska det.

Läs mer om AK von Malmborg